Jag var inte speciellt aktiv som barn. Jag tyckte inte om att vara utomhus överhuvudtaget och mina favoritsysselsättningar var att läsa böcker och titta på tv. Jag är uppvuxen på en gård med hästar och hade fri tillgång till skogen och djuren men det lockade inte speciellt ändå.

När jag började högstadiet fick vi en ny gympalärare och då vände det. Idrotten blev rolig och jag valde specialidrott som valbart ämne. Jag började träna kickboxning och så sprang jag en del i skogen också (jag kan vara ute om jag får springa, annars kan det vara). När jag började gymnasiet fortsatte jag med extraidrott men jag slutade med kickboxningen eftersom det inte passade med schemat och busstiderna.

Sen gick väl ungefär 6-8 år med ganska sporadisk träning (gruppträningspass och löpning), jag drog igång och blev sjuk och så gick det ett halvår innan jag kom igång igen och så blev jag sjuk, ja ni fattar.

På senare år har jag dock fått lite mer rutin på träningen och nu går det inte lika långt mellan passen. Ett uppehåll som förut kunde vara i 6 månader är inte längre än 1-2 veckor nu, och det är dessutom ganska ovanligt.

Jag har dessutom på riktigt börjat älska löpningen och styrketräningen. Jag fick ont i ett knä i somras (om någon nu har missat det) och jobbar fortfarande för att bli hel samtidigt som jag drömmer om att springa. Träna kan jag tack och lov göra och fokus just nu är just rehabträning och grupptärningspass på gymmet.

Ungefär så ser det ut. Hade någon sagt till mig, eller min mamma, att jag skulle växa upp och drömma om löpning och styrketräning hade vi båda trott att sagda person var tokig. Ja, det hade vi men så ser det ut. Tänka sig.