Nu är det jag som åker hem och fixar kvällsmat och sen ska jag träna. Punkt.

För övrigt har jag nu lämnat in en ansökan om tjänstledighet för studier, i höst går jag ner på 70% och pluggar ekonomi på distans, förutsatt att ingenting oplanerat sker.

Min träningsväska är ganska tråkig tror jag, det som är standard i den är:

Handskar

Handduk

Lås

Schampo

Balsam

Borste

Snoddar till förbannelse (jag kan inte träna utan att sätta upp håret)

Mascara

Ögonfransböjare (jag ser inte klok ut om jag inte böjer fransarna innan jag kletar på mascaran)

Parfym

Deo

Tamponger

Sminkborttagning

Öronproppar

Jag fyller sen på den med sånt som hör till passet jag ska träna. Typ träningskläder, skor, banan, överdragskläder om jag ska åka hem efter passet, underkläder och handduk om jag ska duscha på gymmet.

Nu vet ni.

Jag vet faktiskt inte om jag har något som sticker ut så där alldeles speciellt. Det ska väl vara känslan som infinner sig i kroppen efter ett tränat pass. Eller känslan när jag tar mig till gymmet tidigt en lördagsmorgon för att köra ett pass power, den där duktiga känslan av att träna en lördagsmorgon när alla andra (sanning med modifikation) fortfarande sover.

Vårruset förra året var i och för sig en trevlig tillställning. Jag sprang fort (för att vara jag) och vek inte ner mig på slutet. Det var kul.

I torsdags hade jag bestämt mig för att prova springa, det var äntligen dags efter månader utan löpning. Jag var så förväntansfull, jag köpte mig en reflexväst och allt. Och vilken känsla det var. Jag värmde upp med 1 km promenad och körde sedan 1 min löpning följt av 1 min gång och så upprepade jag det några gånger, planen var att få ihop 10 minuters löpning.

Vädret var perfekt, kallt och klart, och benen var så lätta så det var inte riktigt klokt. Och de första ”intervallerna” sa knäet inte ett pip och jag var så lycklig. Så framåt intervall nr 6 började jag känna av den sedvanliga tröttheten men jag ignorerade den. Under intervall nr 8 var smärtan ett faktum och jag fick erkänna mig besegrad.

Och jag var så besegrad. Jag funderade på att slänga allt som har med löpning att göra, klocka, skor och kläder. Jag grät en skvätt (eller kanske tre), pratade med mamma och med älsklingen. Mamma tyckte att jag ska se till att få knäet röntgat och älsklingen sa åt mig att skärpa mig. Han menade att mina symptom är lika klassiska som ett löparknä, de är dessutom identiska med de symptom han hade när han fick diagnosen löparknä och han undrade varför jag hade slutat löparknä-stretcha. Ja, svarade jag, alla andra säger ju att det inte är löparknä utan det är menisken och så behöver jag ilägg och så är jag för svag i musklerna och så är jag sned i bäckenet. Och hur mycket bättre har du blivit av att lyssna på alla andra, frågade han.

Nu tänker jag lyssna på min intuition (och älsklingen) och fortsätta stretcha och massera och se till att bli av med den här skiten en gång för alla. Snart är det jag som springer igen!

Veckan som gått har inte varit den bästa, huvudvärken har varit utslagen i full blom eller legat och lurat bakom kulisserna mest hela tiden. Jag har svårt för att släppa den allmänna irritationen, trots goda intentioner, och den kombinerat med huvudvärken har gjort mig väldigt trött och allmänt utslagen. Godissuget har varit starkt och konstant och jag har tröstätit mängder med frukt och nötter.

Ja, appropå godissuget så har jag nu avverkat 4 veckor utan glass, godis och läsk. Honungen skulle jag också låta bli, men det gick inte fullt ut. Jag har vid något tillfälle ätit honungsknäckisar efter ett träningspass och en annan gång var jag så trött så jag såg i kors och då dopade jag mig själv med en (eller två) tesked honung. Men det får vara så, det tänker jag inte sparka på mig själv för.

När jag tänker efter är det faktiskt sjukt bra gjort av mig att låta bli godis och glass med tanke på hur jobbigt det har varit. Ja, det får bli dagens ego-boost, jag är grymt duktig på att låta bli sötsaker!

En annan sak som inte varit så bra är att jag har inte fått till ett enda träningspass den här veckan, tröttheten har satt totalstopp för det. Om huvudvärken släpper snart så kanske jag får till ett ikväll, jag hoppas verkligen på det, men det vet man aldrig. Och i morgon ska jag till benknäckaren igen så jag gissar att det blir till att ta det lugnt i helgen också. Inte hela världen kanske, lite vila har ju ingen dött av.