Ja, det gick ju faktiskt att träna efter jobbet också. Riktigt bra till och med. Min underbara älskling har varit hemma och varit sjuk idag men kände sig bättre på eftermiddagen och gick därför med på att laga mat medan jag drog på mig löparskorna och luftade benen en sväng.

Idag bestämde jag mig för att köra medelhård distans, alltså 4 km på 27 minuter. Jag måste erkänna att jag hade lite hjärnspöken när jag började. Det gick ganska tungt och var moddigt och dant, men jag bestämde mig för att bita ihop och köra hela passet. Jag tänkte banne mig inte stanna!!

Och det gick över förväntan, på 27 minuter kom jag 4,5 km. Det är 6 minuters tempo och så fort har jag aldrig sprungit tidigare. Hela tiden när det gick tungt (nästan hela tiden i alla fall) tvingade jag mig själv att springa lite fortare. Ja, inte i kurvorna då. Där saktade jag ner ordentligt för att inte halka och jisses vad tungt det var att få upp farten igen efter det. Jag tänkte jag kan, jag vill, jag ska och lite fortare och det var ett vinnande koncept.

Efter lite mer än halva sträckan kände jag mig färdig att ge upp men då började jag tänka det är inte långt kvar nu. Vilket är en negation inser jag nu, men det fungerade idag. Ska försöka hitta någon annan mening att använda mig av nästa gång.

Nu ska jag duscha riktigt varmt, nackspärren börjar faktiskt ge med sig, diska och sen ska jag krypa ner i sängen med vetekudden.

Trevlig kväll!