Idag har jag fallit tillbaka i gamla vanor och ätit en hel del som jag skulle ha mått bättre av att låta bli att äta. Jag väntade tills sambon gått hemifrån så man skulle väl kunna säga att jag gjorde det i smyg dessutom. Jag föll tillbaka i tänket ”Jag börjar om i morgon och därför ska jag passa på att ’unna mig’ idag”, och om det är något jag verkligen avskyr så är det just den sortens tankar. I morgon är en annan dag, visst, men idag är precis lika viktig och betydelsefull som vilken dag som helst.

Nu för tiden är jag snällare mot mig själv, jag tycker inte att jag är en dålig människa på grund av att jag ätit saker jag själv tycker att jag inte borde äta. Jag mår inte heller lika psykiskt dåligt när sådana tillfällen inträffar (däremot mår jag fysiskt illa, men det är ju en helt annan femma), jag vet ju att två dagar inte gör 14 kg.

Något jag inser är dock att jag behöver vara aktsam med vad jag tänker så att jag inte börjar ”unna mig” varje dag, för då är det snart 14 kg upp igen.

Ni kanske förstår vart aprilutmaningen har sitt ursprung..

Hur som helst, en annan sak jag funderade på är att det är så otroligt mycket känslor kopplat till mat, matvanor och motionsvanor. Hur kommer det sig att jag skäms över att jag äter sånt jag själv bestämt att jag inte borde äta? Varför skulle jag vara en dålig människa för att jag ger efter för suget en dag när jag inte hade tänkt ge efter för suget? Nu säger jag inte att det är så, utan jag undrar bara vart de känslorna kommer ifrån och varför jag känner så.

Jag misstänker att det kan bottna i att feta människor på något sätt anses mindre värda än smala människor. Man är fet för att man har en dålig karaktär och ingen självdisciplin och eftersom viktnedgång är ”den enklaste matematiken” i världen (kalorier in – kalorier ut) måste man ju dessutom vara korkad om man är fet.

Något som intresserar mig är min egen inställning till övervikt. För inte alls så länge sedan var jag en person med en hög med kilon som jag behövde gå ner och jag tyckte det var omöjligt och hur svårt som helst. Jag provade den ena och det andra men det kändes som att det var fysiskt omöjligt att låta bli att äta fel saker. Så hittade jag det som verkar fungera för mig, jag uteslöt mjölk och vetemjöl ur kosten samt fick ett kostprogram att följa och kilona rasade. Och i dagsläget känns det inte speciellt svårt längre (rätt motsägelsefullt med tanke på allt skräp jag tryckt i mig idag) utan det känns som att jag verkligen kan hålla mig ifrån sånt som jag bestämt mig för att inte äta. Det är inte en kamp varje dag, varje timme, varje minut så som det var förut. Och jag märker att i och med att jag inte tycker att det är jobbigt så har jag till en viss del tagit till mig andras inställning om att ”hur svårt kan det vara, det är väl bara att låta bli att äta”. Trots att jag vet att det inte är så enkelt.

Många tankar far runt i huvudet denna söndagskväll. Och jag tar nya tag nu. Inte i morgon eller nästa månad utan nu.