Jag har funderat en del på det inlägg som Träningsglädje http://traningsgladje.se/ (jag har inte lärt mig hur man länkar än så ni får hålla till godo med det här) skrev tidigare idag, om Träningsbloggarnas hetsjakt, och jag måste säga att jag känner igen mig en del i det.

Det är väldigt tudelat för mig för jag har ganska nyligen upptäckt en hel hög med underbara träningsbloggar och jag frossar verkligen i inlägg, åsikter, träningspass och träningsupplägg och jag älskar det. Det motiverar och inspirerar mig till att träna och att tycka om det. Jag blev så motiverad och inspirerad att jag började blogga själv, och det säger ju en del.

Men samtidigt så finns den där andra sidan, den som säger att det jag gör inte räcker till för: "titta vad den och den gör, och se hur den och den tränar". Det är, inte direkt ett problem, men visst är det en aspekt beakta. Men den pressen kommer ju från mig, inte från någon annan. Jag har inte läst någonstans att någon tycker sig vara bättre än någon annan för att han eller hon springer längre, fortare eller lyfter mer och tyngre. Ingen av de som skriver gör det för att jag ska jämföra mig med dem, det är något jag gör ändå.

Men så besinnar jag mig och tänker ett varv till. Jag har alltid tränat väldigt oregelbundet och haft svårt att få en riktig kontinuitet i mitt tränande. Det har varit korta och intensiva perioder av träning varvat med ingen träning alls. Så när jag nu strax avslutar min åttonde träningsvecka kan jag inte annat än vara lite stolt över mig själv. Nu börjar det ju faktiskt luta åt att det har blivit en god vana att träna 2-3 gånger per vecka. Och det är ett stort steg för mig. Jag har utvecklats och dessutom så har jag under dessa veckor blivit starkare och fått upp flåset så att jag orkar springa mer och längre. Så nej, jag springer varken milen eller ett maratonlopp i morgon. Men jag har kommit ett och två steg närmare det målet. Och det är ju en fantastisk prestation!