I torsdags hade jag bestämt mig för att prova springa, det var äntligen dags efter månader utan löpning. Jag var så förväntansfull, jag köpte mig en reflexväst och allt. Och vilken känsla det var. Jag värmde upp med 1 km promenad och körde sedan 1 min löpning följt av 1 min gång och så upprepade jag det några gånger, planen var att få ihop 10 minuters löpning.

Vädret var perfekt, kallt och klart, och benen var så lätta så det var inte riktigt klokt. Och de första ”intervallerna” sa knäet inte ett pip och jag var så lycklig. Så framåt intervall nr 6 började jag känna av den sedvanliga tröttheten men jag ignorerade den. Under intervall nr 8 var smärtan ett faktum och jag fick erkänna mig besegrad.

Och jag var så besegrad. Jag funderade på att slänga allt som har med löpning att göra, klocka, skor och kläder. Jag grät en skvätt (eller kanske tre), pratade med mamma och med älsklingen. Mamma tyckte att jag ska se till att få knäet röntgat och älsklingen sa åt mig att skärpa mig. Han menade att mina symptom är lika klassiska som ett löparknä, de är dessutom identiska med de symptom han hade när han fick diagnosen löparknä och han undrade varför jag hade slutat löparknä-stretcha. Ja, svarade jag, alla andra säger ju att det inte är löparknä utan det är menisken och så behöver jag ilägg och så är jag för svag i musklerna och så är jag sned i bäckenet. Och hur mycket bättre har du blivit av att lyssna på alla andra, frågade han.

Nu tänker jag lyssna på min intuition (och älsklingen) och fortsätta stretcha och massera och se till att bli av med den här skiten en gång för alla. Snart är det jag som springer igen!