I torsdags var jag ute och sprang och jag fick något av en uppenbarelse. Jag insåg att jag blir lycklig av att springa och även om jag aldrig kommer kunna springa längre än 5 km på grund av knäproblem så är det bra mycket bättre än att inte kunna springa alls. Och det var så skönt att komma till den insikten. Jag tänker naturligtvis fortsätta jobba för att bli helt smärtfri, men blir jag inte det går jag inte under.

Ikväll gav jag mig ut vid kvart över åtta. Termometern visade på 29 grader men jag valde att tro att det var något fel på den. Det visade sig att det var det förmodligen inte. Hur som helst så släppte jag alla tankar på att det skulle gå fort och fokuserade helt och hållet på att genomföra. Det blev 6,14 km på 6 min och 13 sek. Jag är vansinnigt nöjd över att jag inte gav upp och gick (även om det gick extremt långsamt på sina ställen) eftersom jag kände för att sluta redan vid 3,5 km.

Jag byggde lite pannben helt enkelt och övervann håll, värme och tunga ben. Jag bestämde mig för att jag skulle springa till en viss punkt och när jag kom dit valde jag ut en annan punkt och så fortsatte jag tills jag var hemma. Och så malde jag på med mitt mantra: stark, snabb, lätt. Det fungerar eftersom det stänger ute alla negativa tankar på ett väldigt effektivt sätt.

Nu ska jag varva ner lite och sen ska jag gå och lägga mig. Ha en fortsatt bra kväll.