Idag var det löpning som stod på schemat igen. Tjugo över sju ringde klockan och jag måste erkänna att det gick lite segt att kliva ur sängen i morse. Men upp kom jag och iväg bar det. Jag hade först tänkt köra ett medelhårt distanspass men jag tänkte om eftersom det var löpning innan frukost som gällde. Därför körde jag samma pass som i söndags, nämligen 5 km på 35 minuter.

Jag kände för att ha ljud med mig idag så RixMorronZoo fick göra mig sällskap. Det gick faktiskt ganska tungt idag, jag hade inget riktigt tryck i benen, och jag var övertygad om att det gick mycket långsammare än sist. Det kändes verkligen så. Men när jag närmade mig slutet av rundan insåg jag att jag kom exakt lika långt som sist vilket innebär att jag sprungit lika snabbt den här gången. Det kändes både bra och lite märkligt att inse.

Jag njuter verkligen av den här nya känslan, känslan av att vara en löpare. Det går fortare och jag springer längre än jag någonsin gjort tidigare och det är fantastiskt underbart. Varje gång jag avslutar ett löppass längtar jag tills nästa gång jag ska få springa. Och jag tar mig ur sängen tidigare än jag ”måste” eftersom jag vill passa på att springa före jobbet. I love it!