Fitnesscoachen Madde (som för övrig är min matcoach) skrev ett inlägg om hur härligt det är att träna och att det är synd om alla människor som inte inser hur bra man mår av det.

Jag har länge haft samma funderingar, hur kan man frivilligt avstå träning? Hur kan man ha inställningen att det är jobbigt och tråkigt att träna? (Detta trots att jag känner exakt likadant när jag är inne i en sitta-stilla-och-pilla-mig-i-naveln-period. Men jag förstår inte mig själv heller när jag har en sån period.) Dessutom känns det som att man inte kan prata om sin träning med människor som inte tränar eftersom de då får dåligt samvete över att de inte tränar.

Jag tycker det är ett märkligt fenomen i alla fall.

Powerpasset idag var i alla fall helt underbart. Jag var riktigt stark, så stark att Världens bästa Sara kommenterade det efter passet, vilket var väldigt roligt att höra. Så nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag ska gå nästa lördag också. Punkt.

Just det, hela den här omläggningen av kosten har fått mig att bli lite mer morgonpigg än jag var förut. Och det är ju bra eftersom Sara kör power kl 10 på lördagar!